Sömn

Min man tog natten med bebisen natten som var. Alltså; han var den som låg närmast henne, petade in nappen, höll i handen, och la på henne filt när hon hade sparkat av sig den. Jag sköter alltid det där annars. Tycker inte det är särskilt besvärligt för det mesta. Men nu har hon börjat vara vaken långa perioder under natten. Vaknar och sparkar i spjälorna så jag inte kan slappna av. Jollrar eller gnäller. Tjoar. Och efter fyra, fem eller kanske sex (vem orkar räkna) sådana här nätter, dör jag lite av trötthet. Att bara sova ett par timmar varje natt tar knäcken på mig. Jag blir grinig och sur. Världen är svart.

Men. Inatt sov mannen på min sida, tog allt det där, och jag låg i hans säng. Sov djupt, drömde inget. Bara tung, svart sömn. (Snarkade ljudligt gjorde jag visst också, enligt maken.) Och när morgonen kom vaknade jag som en ny människa. Eller kanske snarare som mig själv, efter att äntligen fått sova på riktigt, för första gången på mer än ett år. För jo, jag har inte haft så skön nattsömn sedan i början av graviditeten.

Idag har jag hunnit fotografera den fantastiska soluppgången, möblerat ordning hallen efter målningen som gjordes i helgen, gjort leklera till dagisledig respektive sjuk hemma-från-skolan unge, bakat bröd och muffins. Och nu bloggar jag.

Så sömn alltså. Heja den!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s